En Piss i Mississippi.

Förra veckan var jag på v 20 grupp. Vi satt där, en liten skala mammor. Det var tydligen 12 anmälda, vi var först 5 sedan blev vi 4. En blev surrig och svimfärdig och fick gå in till en barnmorska och ligga på brits. Det var lite ”10 små negerpojkar” över det mötet.
I alla fall, så satt vi där och gick igenom oss själva - kroppsligt och själsligt.

Och när en mamma berättade om dessa häftiga känslostormar som hade flyttat in i hennes annars så lugna kropp så kunde jag inte alls känna igen mig. Visst jag är en känslomänniska i vanliga fall. Är jag glad så är jag glad, ledsen så är jag ledsen, orolig så är jag orolig - ja ni förstår. Och vist har det påverkat mig att ”Harry” flyttat in i min kropp. Men inte på det viset. Trodde jag.
Men efter förra veckans möte så har någonting hänt. För jisses nu är det helt uppåt väggarna. Senast igår storgrät jag för att jag tyckte att det kändes som att kusinen och syster inte alls ville följa med på den inbokade brunchen. Jag var otröstlig, även fast de båda (falskt)anklagade bedyrade att dem minsann visst ville följa med och att det inte alls stämde det jag upplevde, och trots att jag trodde dem så ville inte tårarna sluta forsa. Galet. Idag har jag gråtit en skvätt för att J (kusinen) åkt tillbaka söder ut. För att ryggen värker. För ett mycket värmande sms. Och för att en avdelning inte hade ställt sin bestick-hink på översta vagnsplanet. Dessa hormoner is spelar mig (och inte minst sagt min omgivning) ett spratt.

Så det är så här vi ska ha det nu i minst (och förhoppningsvis) 20 veckor till ?!