Den Om Tessi's Liv.

Nu är det mesta som ska bli vitt vitt och mer lär det säkerligen bli. Fast jag just i detta nu lovat mig själv att aldrig mer röra en pensel. Jag har försökt att skrubba min kropp ren från all färg som sitter som fast gjutet på mina fötter, armar, panna och hår. Vitt är det nya svarta, visst då?

Mer så är vi nu alla i familjen vaccinerade mot baconbasiluskerna, det känns bra. Jag samlade på mig fakta och tvekade inte alls över om lillkorv skulle eller ej. Jag kan andas ut. Lite.
Jag har nämligen en väldans klok vän som sagt till mig, påskarpen, att jag ska spara på min ångest och oro för om någonting kan komma att hända, tills det faktiskt händer. Så jag försöker lära och leva efter det. Så klok som en bok är du, vackra Emelie.

Imorgon sätter jag mig på ett x200-tåg som tar mig ner till de södra delarna av detta avlånga land. Ner till min bästa Jenny, som jag saknat henne. Tänk, efter 4år så har jag ändå inte vant mig vid att inte ha henne precis alldeles in på mig. Men livslångkärlek rostar aldrig. Och jag lever på att hon förr eller senare kommer flytta hem igen....
Jag kommer sakna mig gul och blå efter min unge (redan när tåget rullar från perrongen), men tänk så härligt att få komma hem på Söndag.

Gammal bild från förr. (2007?) Jenny, Jag, Moa och Milla.