Den Om Tessi's Liv.

Nu när Tuva gått sedan hon var 9½ månad så har man på ett konstigt sätt vaggats in i en rätt avslappnad värld, hon har liksom koll på läget och haft det mest hela tiden. Inte ramlat snubblat eller slagit sig något nämnvärt alls över huvudtaget. Men nu. Nu har hon förvandlats till en klättrare. Allt ja verkligen allt ska klättras upp på över och emellan. Helt hopplöst. Upp för soffan ner för soffan upp på stolen vidare till bordet. Mitt hjärta slår i trehundraåttio slag per sekund, dygnet runt. För bara man släpper henne ur syn fältet i en halv hundradels sekund så är hon på väg upp på något. Nu senast ikväll så trodde jag att hon sprang(!) före mig in i sovrummet, jag hann bara registrera att så inte var fallet (vi har ett rätt så litet och sparsamt möblerat sovrum så det är inga jätte ytor att checka av) och vände på klacken ut i vardagsrummet för att se henne stört dyka ner för soffan. Totalt hjärtstopp infann sig.
Nu sover hon gott i sin säng, efter en massa mys och diverse koller av att hon fortfarande är i gott skick. Fast jag går in en gång i kvarten och kollar till henne och tänker göra så resterande tid på dygnet. Men det går ju inte, man hinner inte med. Hon är snabbare en vinden den där ljuvliga ungen. Och jag känner mig helt jäkla hopplös och som världens sämsta mamma i hela världshistorian.