Den Om Tessi's Liv.

Jag har sedan vi fick Tuva fått en enorm dödsångest. Döden skrämmer skiten ur mig bokstavligentalat och jag blir helt lamslagen mellan varven av hur fruktansvärt skört det är, livet. Inte för att jag ville dö innan vi fick Tuva mer så att nu bara kan jag inte dö. Det känns helt överväldigande att jag kanske inte alls får vara med och se henne lära sig prata, cykla, börja skolan, bli kär, få barn (om hon vill/får det) ja att se henne växa upp. Tänk om jag inte kommer få vara med och hålla hennes hand, torka hennes tårar. Nej fy, jag kan inte ens slutföra detta inlägg.
Det bara inte går. Jag klarar inte av detta inte vetandet. Men gud(?) ska veta att jag uppskattar alla mina dagar i detta livet med denna ungen. Jag värde sätter dem alla till ouppnåeliga höjder.Jag är evigt tacksam för allt - tidiga morgnar, vakna nätter, illvrålen på ica. Allt allt allt.